Darwinismen och feminismens mångfald

 Tidigare publicerad i Världen idag måndagen den 8 september

Under senare delen av 1800-talet medförde darwinismen i såväl sin strikt biologiska tappning som i sin sociala tillämpning en kraftfull reducering av människosynen och dehumanisering av människan. Detta drabbade inte minst kvinnan. Människan sågs inte längre som skapad till Guds avbild, utrustad med en immatriell. I stället kom hon att uppfattas som ett djur styrt enbart av behov och instinkter. Kvinnans underordning och arbetet i hemmet motiverades av förmänskliga stadier i den evolutionära utvecklingen och kanske framför allt av kvinnans och mannens olika roller i kampen för överlevnad. Det sexuella urvalet och därmed kampen om honor respektive hannar hävdades under utvecklingens gång ha lett till en rad kvalitativa skillnader mellan könen. Kvinnan hade enligt Darwin till exempel inte samma mentala förutsättningar som mannen. Darwin citerade den liberale ekonomen W. R. Greg, som varnade för att inte tillämpa det naturliga urvalet på människan.

Darwin var inte först ut att tillämpa sin evolutionslära inom etik och samhällsliv, men han gorde det i sin korrespondens och i boken The Descent of Man and Selection in Relation to Sex, (Människans härstamning och könsselektionen) från år 1871. För socialdarwinister och politiska liberaler var det självklart att tillämpa naturens ordning med det naturliga och sexuella urvalet i samhällslivet. Darwin innebar en jämställdhetens backlash.

Alltför lite modern forskning har ägnats åt darwinismens och socialdarwinismens negativa inflytande på kvinnors kamp för jämställdhet. Detsamma gäller forskning om betydelsen av den moderna ärftlighetslärans genombrott genom återupptäckten av Gregor Mendels arbeten och fram till 1960-talet. Precis som förment kvalitativa skillnader mellan ”raser” motiverades av rasbiologin motiverades liknande skillnader mellan könen. På motsvarande sätt bortser modern feminism från den revolutionerande roll den kristna människosynen och etiken haft för den historiska kvinnokampen.

Enligt postmodern feminism finns inte ens någon sanning att sträva efter i skrivandet av historia. En sådan ståndpunkt gör allt tillåtet. Den politiska agendan för en del svenska postmoderna feminister blir ett legitimerande skäl för okunskap och för rent ointresse att ens försöka reda ut hur saker och ting låg till. Deras historieskrivningen blir selektiv och tendentiös. Visserligen kan man hänvisa till ett dominerande mansperspektiv i tidigare forskning, men det argumentet får knappast mer tyngd av ett motsvarande dominerande kvinnoperspektiv i feministisk historieskrivning.  I den anglosaxiska feministiska litteraturen finns en kritisk mångfald, som gör att en del historieförfalskning exponeras och avslöjas inte minst av kvinnor som själva deltar i kampen för jämställdhet och feminism. I Sverige är antalet debattörer färre, vilket gör det lättare för en del postmodernister att bortse från kritik och i stället stämpla kritiker som bakåtsträvare och motståndare till den goda saken.

I sin samhällsanalys utgår de radikala feministerna från att dagens samhälle är ett patriarkat. Männen är tongivande i samhällets alla väsentliga strukturer och tjänar på att situationen förblir sådan. Mäns och kvinnors intressen står emot varandra, och de liberala feministerna gör sig skyldiga till hyckleri som hävdar motsatsen hävdas det. Postmodernismen utmanar den västerländska kulturen. Utifrån en postmodern verklighetssyn är tillvaron fragmentarisk och i grunden meningslös. Mening och meningslöshet, rätt och fel, sanning och osanning har reducerats till individuella åsikter, som bara genom en överenskommelse kan delas av flera (intersubjektivitet) i en subkultur eller kultur. Sanning och mening sägs vara något vi människor hittar på. Det är konstruktioner, som vi aldrig över kulturgränser kan enas om.

Ekofeminismen ser underordningen av kvinnor, minoriteter, djur och jorden som ett vidare och mer grundläggande problem än vad enbart feminismens syn på patriarkatet innebär. Den lesbiska feminismen är den inriktning inom radikalfeminismen, som ser den lesbiska samlevnadsformen som ett i första hand politiskt val och inte ett sexuellt. I debatten har vi även hört anklagelsen att kvinnor som ligger med män är könsförädare. ”Anarkafeminism” vill förena anarkismens motstånd mot hierarkier med feminismen och queerfeminism går tillbaka på queerteori, vars förespråkare i regel inte vill låta sig avgränsas med en heltäckande definition, t. ex. normlös feminism. Med queer avses dock en reaktion mot det ”heteronormativa”, vilket leder till normlöshet eller till att motsatsen till rådande norm blir norm.

Särartstänkandet är egentligen inte någon nyhet. Redan under rösträttsrörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade positiva kvinnliga egenskaper framförts som ett argument för kvinnlig rösträtt. I Sverige framfördes tankar av Ellen Key i boken Missbrukad kvinnokraft från 1896 om att mäns och kvinnors specifika egenskaper kompletterar varandra.

Gemensamt för alla dessa feminismer är att de saknar en hållbar grund i kunskapssyn, människosyn och etik, även när kampen i sig är rättmätig och rättfärdig. Men feminism behövs vad gäller det legitima innehållet, men inte nödvändigtvis termen i sig.

Per Landgren, fil.dr.

Kristdemokratisk riksdagskandidat för Göteborgs kommun