BEHÖVS BETECKNINGEN FEMINISM?

 publicerad i Världen idag den 25 augusti 2014

Feminism i betydelse kampen för samma rättigheter för kvinnor och män har betytt oerhört mycket för vårt samhälle. I denna betydelse sammanfattar ordet den kamp som i många väst

länder samtidigt fördes från slutet av 1800-talet och som fortfarande förs för kvinnors politiska, juridiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Som beteckning på den politiska inriktning som kräver en förbättring av kvinnans rättigheter i förhållande till mannens, blev den snabbt allmänt spridd. Tidigare kallades samma kamp ’kvinnosak’, ’kvinnokamp’ eller ’kvinnorörelsen’.

Men även om definitioner och inriktningar av termen ’feminism’ varierar mycket finns där en övergripande samstämmighet. Feminism handlar om en politisk rörelse, som arbetar för att uppnå jämställdhet mellan könen. Att förverkliga denna jämställdhet förutsätter en insikt i könens betydelse för vissa maktförhållanden i samhället. Men denna samstämmighet räcker knappast som definition av ’feminism’. I så fall skulle den innefatta allt jämställdhetsarbete över huvud taget, även i sammanhang där aktörerna inte vill identifiera sig som ’feminister’ men väl som förespråkare av just jämställdhet mellan kvinnor och män.

Detta har att göra med att begreppet ’feminism’ som regel är överlastat och innebär nästan en världsåskådning med allt från kunskapssyn till praktik, men också något nedtonat en politisk ideologi, eller än mindre anspråksfullt ett kritiskt perspektiv. Inställning till pornografi, familj, abort etc. splittrar. Ibland hävdas vissa ståndpunkter vara ett måste för att man ska få kalla sig feminist. På 1980-talet kunde ”feminism” indelas i fyra huvudriktningar: liberal, socialistisk/marxistisk, radikal och psykoanalytisk feminism. Härefter har bilden komplicerats. Den tredje vågens feminism omfattar en mängd olika riktningar. Den viktigaste av dessa är förmodligen den postmodernistiska feminismen.

Men ’feminism’ är inte en generellt gångbar och användbar beteckning för att hävda kvinnors rätt och rättigheter jämfört med män. Ofta associeras det med kontroversiella och oklara ställningstaganden, som inte alls följer av kampen för kvinnans fulla mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Feminism associeras med fientlighet mot män och familj. Gudryn Schyman jämförde t. ex.  i sitt famösa partiledartal som vänsterpartiets partiledare på deras kongress år 2002, det sk. talibantalet, svenska män med talibaner genom att hävda att det är samma förtryckande struktur i talibarnernas Afghanistan som här i Sverige. Många kvinnor känner helt enkelt inte igen sig och sina liv i den agenda som flera riktningar av feminismen har. Många kvinnor vill förena familj och arbetsliv. Många kvinnor vill att såväl de själva som deras män ska får mer tid med barnen. Många kvinnor ser de etiska problemen med abort. Många kvinnor vill fortfarande tydliggöra en specifik kvinnlighet. Många kvinnor och män ser inga problem med att deras flickor har rosa täcken, kläder och tofsar i håret. Feminismens allehanda teorier berör dem inte och handlar inte om deras liv, men de har en självklart positiv inställning till jämställdhet och rättvisa mellan könen i hem och arbetsliv. Har feminismen tappat kontakten med de flesta kvinnors verklighet? Blir kvinnor lyckligare med feminismernas olika recept?

Den historiska kamp för jämställdhet och frihet, som t. ex. modern ”liberal feminism” försökt muta in som ett uttryck för den egna varianten av ”feminism”, har egentligen hämtat större delen av sitt frihetliga tankegods från den västerländska idétradition, som präglats av såväl den kristna som den romersk-grekiska kulturen. Betoningen på alla människors likhet inför Gud, alla människors rationella natur och moraliska kapacitet samt deras individuella ansvar inför Skaparen gav en stabil ideologisk grund för kraven på individuell frihet och religiös och politisk tolerans, men även för kraven på skolgång och utbildning för flickor och en i övrigt radikalt förändrad kvinnosyn. Så var det för pionjären Mary Wollstonecraft och för många andra samtida och senare förkämpar. Denna ”värdefulla” frihetsrörelse, dvs. en frihetsrörelse som var full av allmänt mänskliga värden och förankrad i den idétradition, som förenade det kristna arvet med den klassiska kulturen i platonsk och aristotelisk tappning, har egentligen mycket lite att göra med modern utilitaristisk eller värdenihilistisk ”liberal feminism”. Det som i vår tid kallas ”liberal feminism” är således vare sig en adekvat eller enhetlig beteckning. När den går tillbaka på en ”tunn” värdeteori har den inte mycket mer än individuell ’frihet’ som grundläggande och gemensamt värde. Det är knappast tillräckligt för en modern kamp för jämställdhet. Motsvarande brister i moralfilosofisk grund för jämställdhetsarbetet är än mer påtaglig för feministiska inriktningar som radikalfeminism, ekofeminism och socialistisk feminism. Där uttalas sällan om aldrig den moralfilosofiska grunden för kampen om rättvisa.

Per Landgren, fil.dr.

Kristdemokratisk riksdagskandidat för Göteborgs kommun