Darwinismen och feminismens mångfald

 Tidigare publicerad i Världen idag måndagen den 8 september

Under senare delen av 1800-talet medförde darwinismen i såväl sin strikt biologiska tappning som i sin sociala tillämpning en kraftfull reducering av människosynen och dehumanisering av människan. Detta drabbade inte minst kvinnan. Människan sågs inte längre som skapad till Guds avbild, utrustad med en immatriell. I stället kom hon att uppfattas som ett djur styrt enbart av behov och instinkter. Kvinnans underordning och arbetet i hemmet motiverades av förmänskliga stadier i den evolutionära utvecklingen och kanske framför allt av kvinnans och mannens olika roller i kampen för överlevnad. Det sexuella urvalet och därmed kampen om honor respektive hannar hävdades under utvecklingens gång ha lett till en rad kvalitativa skillnader mellan könen. Kvinnan hade enligt Darwin till exempel inte samma mentala förutsättningar som mannen. Darwin citerade den liberale ekonomen W. R. Greg, som varnade för att inte tillämpa det naturliga urvalet på människan.

Darwin var inte först ut att tillämpa sin evolutionslära inom etik och samhällsliv, men han gorde det i sin korrespondens och i boken The Descent of Man and Selection in Relation to Sex, (Människans härstamning och könsselektionen) från år 1871. För socialdarwinister och politiska liberaler var det självklart att tillämpa naturens ordning med det naturliga och sexuella urvalet i samhällslivet. Darwin innebar en jämställdhetens backlash.

Alltför lite modern forskning har ägnats åt darwinismens och socialdarwinismens negativa inflytande på kvinnors kamp för jämställdhet. Detsamma gäller forskning om betydelsen av den moderna ärftlighetslärans genombrott genom återupptäckten av Gregor Mendels arbeten och fram till 1960-talet. Precis som förment kvalitativa skillnader mellan ”raser” motiverades av rasbiologin motiverades liknande skillnader mellan könen. På motsvarande sätt bortser modern feminism från den revolutionerande roll den kristna människosynen och etiken haft för den historiska kvinnokampen.

Enligt postmodern feminism finns inte ens någon sanning att sträva efter i skrivandet av historia. En sådan ståndpunkt gör allt tillåtet. Den politiska agendan för en del svenska postmoderna feminister blir ett legitimerande skäl för okunskap och för rent ointresse att ens försöka reda ut hur saker och ting låg till. Deras historieskrivningen blir selektiv och tendentiös. Visserligen kan man hänvisa till ett dominerande mansperspektiv i tidigare forskning, men det argumentet får knappast mer tyngd av ett motsvarande dominerande kvinnoperspektiv i feministisk historieskrivning.  I den anglosaxiska feministiska litteraturen finns en kritisk mångfald, som gör att en del historieförfalskning exponeras och avslöjas inte minst av kvinnor som själva deltar i kampen för jämställdhet och feminism. I Sverige är antalet debattörer färre, vilket gör det lättare för en del postmodernister att bortse från kritik och i stället stämpla kritiker som bakåtsträvare och motståndare till den goda saken.

I sin samhällsanalys utgår de radikala feministerna från att dagens samhälle är ett patriarkat. Männen är tongivande i samhällets alla väsentliga strukturer och tjänar på att situationen förblir sådan. Mäns och kvinnors intressen står emot varandra, och de liberala feministerna gör sig skyldiga till hyckleri som hävdar motsatsen hävdas det. Postmodernismen utmanar den västerländska kulturen. Utifrån en postmodern verklighetssyn är tillvaron fragmentarisk och i grunden meningslös. Mening och meningslöshet, rätt och fel, sanning och osanning har reducerats till individuella åsikter, som bara genom en överenskommelse kan delas av flera (intersubjektivitet) i en subkultur eller kultur. Sanning och mening sägs vara något vi människor hittar på. Det är konstruktioner, som vi aldrig över kulturgränser kan enas om.

Ekofeminismen ser underordningen av kvinnor, minoriteter, djur och jorden som ett vidare och mer grundläggande problem än vad enbart feminismens syn på patriarkatet innebär. Den lesbiska feminismen är den inriktning inom radikalfeminismen, som ser den lesbiska samlevnadsformen som ett i första hand politiskt val och inte ett sexuellt. I debatten har vi även hört anklagelsen att kvinnor som ligger med män är könsförädare. ”Anarkafeminism” vill förena anarkismens motstånd mot hierarkier med feminismen och queerfeminism går tillbaka på queerteori, vars förespråkare i regel inte vill låta sig avgränsas med en heltäckande definition, t. ex. normlös feminism. Med queer avses dock en reaktion mot det ”heteronormativa”, vilket leder till normlöshet eller till att motsatsen till rådande norm blir norm.

Särartstänkandet är egentligen inte någon nyhet. Redan under rösträttsrörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade positiva kvinnliga egenskaper framförts som ett argument för kvinnlig rösträtt. I Sverige framfördes tankar av Ellen Key i boken Missbrukad kvinnokraft från 1896 om att mäns och kvinnors specifika egenskaper kompletterar varandra.

Gemensamt för alla dessa feminismer är att de saknar en hållbar grund i kunskapssyn, människosyn och etik, även när kampen i sig är rättmätig och rättfärdig. Men feminism behövs vad gäller det legitima innehållet, men inte nödvändigtvis termen i sig.

Per Landgren, fil.dr.

Kristdemokratisk riksdagskandidat för Göteborgs kommun

BEHÖVS BETECKNINGEN FEMINISM?

 publicerad i Världen idag den 25 augusti 2014

Feminism i betydelse kampen för samma rättigheter för kvinnor och män har betytt oerhört mycket för vårt samhälle. I denna betydelse sammanfattar ordet den kamp som i många väst

länder samtidigt fördes från slutet av 1800-talet och som fortfarande förs för kvinnors politiska, juridiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Som beteckning på den politiska inriktning som kräver en förbättring av kvinnans rättigheter i förhållande till mannens, blev den snabbt allmänt spridd. Tidigare kallades samma kamp ’kvinnosak’, ’kvinnokamp’ eller ’kvinnorörelsen’.

Men även om definitioner och inriktningar av termen ’feminism’ varierar mycket finns där en övergripande samstämmighet. Feminism handlar om en politisk rörelse, som arbetar för att uppnå jämställdhet mellan könen. Att förverkliga denna jämställdhet förutsätter en insikt i könens betydelse för vissa maktförhållanden i samhället. Men denna samstämmighet räcker knappast som definition av ’feminism’. I så fall skulle den innefatta allt jämställdhetsarbete över huvud taget, även i sammanhang där aktörerna inte vill identifiera sig som ’feminister’ men väl som förespråkare av just jämställdhet mellan kvinnor och män.

Detta har att göra med att begreppet ’feminism’ som regel är överlastat och innebär nästan en världsåskådning med allt från kunskapssyn till praktik, men också något nedtonat en politisk ideologi, eller än mindre anspråksfullt ett kritiskt perspektiv. Inställning till pornografi, familj, abort etc. splittrar. Ibland hävdas vissa ståndpunkter vara ett måste för att man ska få kalla sig feminist. På 1980-talet kunde ”feminism” indelas i fyra huvudriktningar: liberal, socialistisk/marxistisk, radikal och psykoanalytisk feminism. Härefter har bilden komplicerats. Den tredje vågens feminism omfattar en mängd olika riktningar. Den viktigaste av dessa är förmodligen den postmodernistiska feminismen.

Men ’feminism’ är inte en generellt gångbar och användbar beteckning för att hävda kvinnors rätt och rättigheter jämfört med män. Ofta associeras det med kontroversiella och oklara ställningstaganden, som inte alls följer av kampen för kvinnans fulla mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Feminism associeras med fientlighet mot män och familj. Gudryn Schyman jämförde t. ex.  i sitt famösa partiledartal som vänsterpartiets partiledare på deras kongress år 2002, det sk. talibantalet, svenska män med talibaner genom att hävda att det är samma förtryckande struktur i talibarnernas Afghanistan som här i Sverige. Många kvinnor känner helt enkelt inte igen sig och sina liv i den agenda som flera riktningar av feminismen har. Många kvinnor vill förena familj och arbetsliv. Många kvinnor vill att såväl de själva som deras män ska får mer tid med barnen. Många kvinnor ser de etiska problemen med abort. Många kvinnor vill fortfarande tydliggöra en specifik kvinnlighet. Många kvinnor och män ser inga problem med att deras flickor har rosa täcken, kläder och tofsar i håret. Feminismens allehanda teorier berör dem inte och handlar inte om deras liv, men de har en självklart positiv inställning till jämställdhet och rättvisa mellan könen i hem och arbetsliv. Har feminismen tappat kontakten med de flesta kvinnors verklighet? Blir kvinnor lyckligare med feminismernas olika recept?

Den historiska kamp för jämställdhet och frihet, som t. ex. modern ”liberal feminism” försökt muta in som ett uttryck för den egna varianten av ”feminism”, har egentligen hämtat större delen av sitt frihetliga tankegods från den västerländska idétradition, som präglats av såväl den kristna som den romersk-grekiska kulturen. Betoningen på alla människors likhet inför Gud, alla människors rationella natur och moraliska kapacitet samt deras individuella ansvar inför Skaparen gav en stabil ideologisk grund för kraven på individuell frihet och religiös och politisk tolerans, men även för kraven på skolgång och utbildning för flickor och en i övrigt radikalt förändrad kvinnosyn. Så var det för pionjären Mary Wollstonecraft och för många andra samtida och senare förkämpar. Denna ”värdefulla” frihetsrörelse, dvs. en frihetsrörelse som var full av allmänt mänskliga värden och förankrad i den idétradition, som förenade det kristna arvet med den klassiska kulturen i platonsk och aristotelisk tappning, har egentligen mycket lite att göra med modern utilitaristisk eller värdenihilistisk ”liberal feminism”. Det som i vår tid kallas ”liberal feminism” är således vare sig en adekvat eller enhetlig beteckning. När den går tillbaka på en ”tunn” värdeteori har den inte mycket mer än individuell ’frihet’ som grundläggande och gemensamt värde. Det är knappast tillräckligt för en modern kamp för jämställdhet. Motsvarande brister i moralfilosofisk grund för jämställdhetsarbetet är än mer påtaglig för feministiska inriktningar som radikalfeminism, ekofeminism och socialistisk feminism. Där uttalas sällan om aldrig den moralfilosofiska grunden för kampen om rättvisa.

Per Landgren, fil.dr.

Kristdemokratisk riksdagskandidat för Göteborgs kommun

      

Personvalsröstning i en demokrati förutsätter att väljaren vet något om de kandidater han eller hon kan rösta på genom kryss. Så av den enkla anledningen: håll till godo med min presentation för kristdemokraterna på fjärde plats till Riksdagen och tredje till Regionen för Göteborgs valkrets.

http://emagazine.se/kd2014/kandidat-2169

PER LANDGREN 

En erfaren idéhistoriker i politiken!

     

      Per Landgren. Idéhistoriker. fil.dr. 56 år, Göteborg. Senior visiting research Associate, Faculty of History, University of Oxford (sedan 2010)

     

      Om mig: Är lyckligt gift med Annika. Vi har tre barn. Har varit riksdagsledamot i 8 år och arbetat som sakkunnig I Göteborgs stad, riksdagen och regeringen. Är för närvarande forskare inom ämnet idé- och lärdomshistoria vid University of Oxford. Har en doktorsexamen i det ämnet samt en bakgrund och licentiatexamen i klassiska språk. Jag tycker om att analysera politiska ståndpunkter och beslut, och gärna att väga för- och nackdelar före beslut. I vår familj diskuterar vi öppet och fördomsfritt. Tycker om att umgås med vänner (gamla och nya!) och samtala om livets viktiga frågor. Har ett stort idrottsintresse, inte minst för att jag själv spelat fotboll, pingis, ishockey etc. Läser gärna idé- och vetenskaps- historiska arbeten samt politisk filosofi. Min utbildning kommer till nytta när det gäller att förklara och försvara en kristen människosyn, etik och naturrätt.

2.       

      Min grundsyn: All politik går tillbaka på människosyn och etik. Kristdemokrati utgår ifrån Kristen etik och människosyn. Men man behöver lika lite vara kristen för att vara med eller rösta på oss, som man behöver vara ateist för att vara med eller rösta på något annat parti. En materialistisk människosyn är farlig för vårt samhälle. Människan kan inte bara värderas utifrån sina biokemiska beståndsdelar. Varje människa har en inneboende värdighet och delar med alla andra människor ett omätbart och unikt människovärde. Det finns i oss alla en enorm potential till goda handlingar och relationer. I stor utsträckning delar vi denna inkluderande människosyn med t.ex. Judendom och Islam. Kristen etik utgår likt naturrätten från människans natur och grundläggande värden. Detta får till följd att jag i alla politiska beslut och ställningstaganden vill försvara och främja grundläggande värden som människovärdet, frihet, sanning. kunskap, kärlek, hälsa och en god hållbar miljö. Samtidigt är vi alla ofullkomliga, vilket påminner oss om betydelsen av försoning, upprättelse och en andra chans. Jag vill varna för etisk relativism, nihilism och krass nyttoetik, vilka inte duger för vårt gemensamma samhällsbygge. Det är en utmaning för alla väljare att analysera människosyn och etik i alla partier. Kristdemokratisk politik är varken individualistisk eller kollektivistisk. Som människa föds vi in i nätverk av relationer. Vi är beroende av andra i olika slags naturliga gemenskaper med mål och syften som går tillbaka till människans natur. Därför vill jag slå vakt om öppna och trygga familjer. Där börjar livets skola. I vår uppväxt avgörs ofta var vi hamnar i livets bana. Skattetryck och tidsbrist får inte göra livet till en fälla, så att familjerna inte fungerar så väl som de kan.

3. När sjukdom drabbar oss blir ofta behoven större än vad den enskilda människan och familjen mäktar med. Hälsa är ett grundläggande värde, som behöver medmänsklighet och solidaritet för att kunna tillförsäkras, så långt det nu står i vår makt. Sjukvården ska ha en subsidiär struktur från högspecialiserad sjukvård till vårdcentral. Alla instanser ska inte och kan inte vårda allt.

Viktiga ståndpunkter som jag vill driva: 

 1. Värdesäkra all politisk verksamhet utifrån den värdegrund som inspirerade FN:s                 allmänna förklaring om mänskliga rättigheter!

 2. Vinn varje ny generation för demokratins förankring i en hållbar människosyn och etik!

 3. Arbeta för lagstiftning om civilkurage och rätten till samvetsfrihet.

 4. Värna den solidariska finansieringen av sjukvården.

 5. Sjukvården måste tillföras mer resurser.

 6. Psykiatrin ska prioriteras.

 7. Inför en vårdplatsgaranti.

 8. Värna individens rätt att välja sjukvård och skola.

 9. En statlig utredning bör tillsättas för att skapa en mer ändamålsenlig styrning och                organisation av svensk hälso- och sjukvård.

Återinförs fastighetsskatten?

Sverige har fortfarande ett omfattande fastighetstaxeringssystem. I grunden går det tillbaka på en tidigare orättfärdig lagstiftning. Enligt den betraktades fastighetsbeskattningen som en del av kapitalinkomstbeskattningen. Fastigheter beskattades för en fiktiv (icke-monetär) inkomst i relation till fastigheternas marknadsvärde. Man skattade alltså för inkomster som inte fanns. Argumenteringen var ungefär så här. Ju högre marknadsvärde, desto högre skulle fastighetsskatten vara, oavsett husägarens bärkraft. Köp av ett hus jämfördes med att placera i aktier eller sätta in sitt kapital i bank. Och avkastning av kapitaltillgångar skulle ju beskattas likformigt, menade lagstiftarna. Nu genererar inte hus några inkomster, om de inte hyrs ut. Då tänkte man sig att husägaren liksom har en inkomst som om huset hyrdes ut på marknadsmässiga villkor. Inkomsten sågs emellertid som fiktiv. Inkomsten var icke-monetär. Den fanns inte i reda pengar. Hur fanns den då? Jo, den fanns i form av en daglig konsumtion av fastighetens alla nyttigheter och njutningar. Inom ekonometrin vill man räkna ut mer exakt, vad det är som gör att huset har det marknadsvärde det har. Där har man myntat begreppet hedonisk prisfunktion. Detta betyder helt enkelt att man räknar allt det goda, behagliga, njutningsfulla, som husägaren har betalat för och/eller gjort själv, som höjer njutningsvärdet och därmed marknadsvärdet. Fastighetsskatten blev ett slags njutningsskatt. En argumentering och motivering som lyckligtvis inte är konsekvent genomförd i vårt skattesystem. Fastighetsbeskattningen var således ett slags njutningsskatt på en påhittad inkomst av inkomstslaget ’njutning’. Och visst finns här, för uppfinningsrika politiker, nationalekonomer och andra tjänstemän, ett stort antal nya skatter på samma njutningstema att förstärka statskassan med, t. ex. njuta-i-skogen-skatt, gå-på-bio-skatt, eller nära-till-Ullevi-skatt!

Med fastighetstaxeringssystemet beskattas nu ett stort antal småhus utifrån det komplicerade förfarandet med marknadsvärdering och beslut om skatte- och avgiftsförhållanden. Dessa småhus och hyreshus som fortfarande beskattas enligt principerna för lagstiftningen om statlig fastighetsskatt, befinner sig dock alla under avgiftstaket i lagstiftningen för kommunal fastighetsavgift. Deras marknadsvärde har inget att göra med den skatteskyldiges bärkraft och de är vanligtvis mindre påverkade av marknadens växlingar. Nuvarande asymmetri vad gäller fastighetstaxeringens betydelse för den kommunala fastighetsavgiften, leder till en snedvridning för småhusägare under avgiftstaket och är därför inte tillfredsställande. Därför är det väl motiverat att avskaffa Fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och Fastighetstaxeringsförordningen (1993:1199) till den del lagstiftningen gäller småhus, hyreshus, ägarlägenheter samt lantbruksenheter med småhus eller tomtmark för småhus. Det staliga fastighetstaxeringssystemet är inte längre statsfinansiellt försvarbart. Men det finns ett ytterligare och långt allvarligare skäl. Det skälet är att det inte går att lita på den samlade vänstern vad gäller fastighetsskatten. Så länge fastighetstaxeringssystemet finns kvar, finns lockelsen och möjligheten att snabbt sätta igång med skatten igen. Vänsterpartiet vill ha en fastighetsskatt. Magdalena Andersson, socialdemokraternas finansministerkandidat tillkännagav den 2 september i Sveriges Radio följande: ”Vi har inga krav på att återinföra fastighetsskatten i år.” En lång rad socialdemokrater har nu föreslagit höjd fastighetsskatt.  SSU föreslog höjd fastighetsskatt i sin rapport Bostadslösningen. LO och SACO har gjort det. Erik Åsbrink, tidigare socialdemokratisk finansminister, har vid flera tillfällen argumenterat för samma sak. I den sk Nybyggarkommissionen har Göran Persson föreslagit detsamma. Samme Persson som menade att Alliansen vann valet 2006 på just fastighetsskatten.

En röst på den samlade vänstern är uppenbarligen en röst på att återinföra den orättfärdiga fastighetsskatten. Som en giftig hydra kan fastighetsskatten mycket väl komma tillbaka igen efter valet! En röst på kristdemokratera är en röst på att avskaffa, en gång för alla, den statliga fastighetstaxeringen. Där är förutsättning för den gamla och orättfärdiga fastighetsskatten. Låt mig till sist ställa en rak fråga till socialdemokraternas Magdalena Andersson: kommer ni att återinföra fastighetsskatten under mandatperioden? Vad vänsterpartiet vill vet vi, men kan väljarna lita på socialdemokraterna under kommande 4 år?

Per Landgren, fil. dr.

F.d. riksdagsledamot 1998-2006 och ledamot i Skatteutskottet

Riksdagskandidat för kristdemokraterna i Göteborg.