Konstantin eller Jesus?

Teologen Micael Grenholm (MG) menade med artikeln Hade Jesus ställt sig bakom KD? i tidningen Dagen tisdagen den 8 juli 2014 att kristdemokraterna driver sin politik mer med inspiration från Kejsar Konstantin än från Jesus. Som ersättare i partistyrelsen fick jag uppdraget att besvara debattartikeln och gjorde så i Dagen fredagen den 11 juli med artikeln Monopolisera inte Jesus! Men med en kort artikel kunde jag bara besvara Grenholm utifrån en ideologisk synvinkel. En del annat stoff finns att bemöta och jag tänkte därför göra en del av det här. Bara helt kort, nota bene, ska jag replikera på det historiskt-teologiska innehållet.

1. Grenholm skriver att Jesus aldrig skulle startat ett politiskt parti och att han inte ville vara en politisk ledare. Tror nu inte att så många judar, judekristna eller kristna i vår tid skulle vilja följa Judas Iskariot och seloterna, och göra Jesus till politiskt tillsatt kung, så det MG skriver i detta avseende är knappast kontroversiellt. Guds rike är ju inte av denna världen. Men samtidigt har jag svårt att tro att MG menar att vare sig kyrkor eller enskilda kristna ska eller ens får engagera sig på det politiska planet över huvud taget. Jag avser sådant som att engagera sig för mänskliga rättigheter, mot dödsstraff, för en bärkraftig och ren miljö etc. Om nu inte MG har något emot sådant politiskt engagemang, är det då fel att organisera sig tillsammans utifrån en gemensam människosyn och etik? Eller måste kristna engagera sig i andra partier? Oavsett vilken etik och människosyn de har? Är det bara t ex miljöpartiet som gäller?

2. Med några citat från kyrkofäder vill MG visa att den tidiga kristna kyrkan var pacifistisk. Kanske har han plockat citaten från Ron Sider och den bok av Sider MG hänvisar till. Men om man granskar t ex Tatianus och ser det citatet i sitt sammanhang så ser man bl. a. följande. Tatianus syriern skriver i sitt arbete till grekerna vad han själv vill, dvs. att han inte vill vara kung, inte rik, inte soldat etc. och han gör det i en polemik mot grekernas gudar och hjältar. Han argumenterar inte i detta sammanhang för pacifism. Tertullianus var son till en centurion och om man kontextualiserar hans avståndstagande mot vapentjänst så kan det mycket väl vara ett uttryck för åsikten att en Kristen inte kunde tjäna i en militärmakt med makt som mål och våld som medel. Om målen skulle ha varit rättfärdiga, skulle Tertullianus mycket väl kunnat argumentera för "rättfärdiga krig", som många post-nicenska kyrkofäder sedan gjorde. Nu är även MG:s artikel kort, men att använda Tertullianus som argument för pacifism idag ger inte ett intryck av historisk avvägning och omdömesförmåga.

3. När det gäller Jesu verop over de rika, tror jag nog att även MG skulle hålla med mig om att det centrala är hjärtats inställning och inte rikedom eller fattigdom i sig. Rikedomen har sina särskilda frestelser, men även fattigdomen har sina. Ingen, vare sig rik eller fattig, kommer undan människans fallna natur.

4. Skulle gärna vilja ha en referens till en källa eller flera vad gäller MG:s påstående att våld förhärligades under Konstantin. Vad är det för en generalisering? Visst, makt korumperar men varför skriver inte MG om att t ex gladiatorspelen successivt upphörde efter Konstantin, att barn under kejsar Valentinianus inte längre fick sättas ut etc. Det tycks mig som att MG väljer ut historiska data efter egna syften.

5. Vet nu inte hur mycket MG last av kyrkofäderna, men vad skulle MG t. ex. säga om den rika kommentartraditionen bland kyrkofäderna över Romarbrevet kap. 13:1-7. Eller menar MG att Gud aldrig skulle kunna förordna kristna politiker? Om i t ex miljöpartiet, varför då inte i ett parti som vill utgå från Kristen människosyn och etik, t. ex. kristdemokraterna?


Micael Grenholm svarar:

Svar till Per Landgren (KD) om Jesus, kyrkofäderna och Konstantin

I måndags publicerades min debattartikel i Dagen där jag kritiserade KD för att förespråka militär upprustning och svensk tillväxt medan Jesus och den tidiga kyrkan förespråkade pacifism, enkelhet och ekonomisk jämlikhet. Jag har idag fått svar från Kristdemokraten Per Landgren, som argumenterar för att Jesus skulle stödja olika principer i den kristdemokratiska ideologin. Varken pacifism eller ekonomisk jämlikhet kommenterar han dock i debattartikel, det gör han istället på sin blogg där han i fem punkter menar att jag missuppfattat både Jesus och kyrkofäderna. Detta blogginlägg tänkte jag svara på här, så försöker jag svara på debattartikeln via Dagen.

1. Landgren frågar sig om jag utifrån mina hänvisningar till Joh 6:15, 18:36 och Matt 20:25-27 menar att kristna inte får engagera sig politiskt för mänskliga rättigheter, en ren miljö med mera. Men politisk makt är inte det enda sättet att förändra samhället på. Politikens maktmedel är, som jag tidigare skrivit, en våldsmakt eftersom en stat per definition är en organisation med våldsmonopol. Och Jesus kallar oss inte till att förändra samhället genom att härska utan genom att tjäna. Det var de tidiga kristnas pacifism som gjorde att de vände sig emot tanken att regera politiskt – det är synligt i citaten av Tatianus och Tertullianus som jag delade i min debattartikel, och även i den Apostoliska Traditionen från 200-talet ser vi att kristna förbjuds vara soldater, officerare såväl som ”män med ledande positioner” pga kopplingen till det svärd som Jesus, med Tertullianus ord, ”avskaffat”.

2. Därefter ifrågasätter Landgren att den tidiga kyrkan var pacifistisk och menar att mina citat från Tatianus och Tertullianus inte bekräftar detta. Citatens syfte var faktiskt att visa att dessa fäder var kritiska till politisk makt snarare än militärtjänst, för pacifismen hänvisade jag till Ron Siders bok The Early Church on Killing. Dock berör Tatianus citat både och, han säger: Landgren menar att detta sägs i polemik mot de grekiska gudarna och bara beskriver Tatianus personliga uppfattning, men på vilket sätt skulle det säga emot att den tidiga kyrkan var till övervägande delen pacifistisk?

Vi har ju också den Apostoliska Traditionen som förbjuder soldattjänst för kristna; Justinus, Ireaneus och Origenes som skriver att kristna kollektivt inte strider eller använder våld utan smider svärd till plogbillar, och så förstås Tertullianus som tydligt argumenterade för pacifism iDe Idolatria och Corona Militis. Landgren menar felaktigt att Tertullianus far var soldat och att han skulle ha stött tanken på rättfärdiga krig (som i kristendomen formulerades först på 400-talet av Augustinus), och allt jag kan göra är att hänvisa till mitt grundligare arbete omTertullianus och militärtjänsten.

3. När det gäller rikedom och ojämlikhet skriver Landgren att han tror jag håller med honom om att det är hjärtats inställning som är det viktiga och inte rikedomen och fattigdomen i sig, men det gör jag inte. Jag har kritiserat sådan inställningsteologi för att den rättfärdiggör ekonomisk ojämlikhet och de lidande de fattiga genomgår med hänvisning till att de rika upplever sig ha en tillfredsställande ”inställning” till sina pengar. Jesus pekade på att där vår skatt här är vårt hjärta också – vi kan inte ha en skatt på jorden och vårt hjärta i himlen – och Han uppmanade sina lärjungar att sälja allt och ge till de fattiga (Luk 12:33), något de också gjorde (Apg 2:44-45). Jesus vill ha ekonomisk jämlikhet så att både fattigdomen och rikedomen utjämnas.

4. Landgren undrar vad jag menar med att våld förhärligades efter Konstantin och pekar på att gladiatorspel och utsättande av barn avskaffades under de kristna kejsarna. Det jag syftade på var att kyrkan gick från att vara till största del pacifistisk till att förespråka krig och våld som ett godtagbart medel för att nå vissa mål. Kristna engagerade sig i arméer och dödade andra människor, inte sällan andra kristna, och Jesu undervisning om att älska sina fiender och vända andra kinden till var som bortblåst. Denna konstantinska förändring i hur kristna såg på våld är väldokumenterad i exempelvis Siders bok eller C. John Cadoux’ klassiker Early Christian Attitude to War, som också visar hur kyrkan var pacifistisk under de första tre århundradena.

5. Slutligen undrar Landgren vad jag har att säga om kyrkofädernas kommentarer till Romarbrevet 13:1-7, som handlar om att underordna sig överheten. Cadoux ägnar ett kapitel åt detta och hans slutsats är att de flesta fäder ansåg utifrån Rom 13 att staten hade en funktion som till och med innefattade svärdsmakten, men denna makt var enligt Bergspredikans etik förbjuden för kristna: ”there was nothing in the relative justification which Christians accorded to the ordinary functions of government, including even its punitive and coercive activities, which logically involved them in departing from the ethics of the Sermon on the Mount and personally participating in those activities… None therefore of the various forms in which Christians may be said to have ‘accepted’ war necessarily committed them to participation in it.” (ss. 220f.). De tidiga kristna bad för och underordnade sig överheten, men ville inte liera sig med den. Så tycker jag vi ska göra idag också.

 

Landgren svarar Grenholm om Jesus, kyrkofäderna och Konstantin

Roligt Micael att du svarar på det jag skrev i min blogg. Synd bara att du inte nämner något om innehållet i min artikel i Dagen. Den var ju också ett svar på din artikel. Jag har ju den föreställning att politisk filosofi kommer före politiska tillämpningar ungefär på samma sätt som  en livsåskådning kommer före dess konsekvenser. Men kanske du skriver något ytterligare i Dagen. Tycker för övrigt att det är gott och fint samtal och vill gärna behålla det fina samtalsklimatet.

Kärnan in min kritik, Micael, är att jag tror du tolkar Tatianus fel och att du övertolkar Tertullianus. Övriga kyrkofäder som du nämner ger du inga referenser till, men jag misstror dig inte. Kan dock bara inte kommentera dem. Om min kritik stämmer, så hjälper det dock inte att hänvisa till auktoriteter. Vad gäller Tatianus är det ju bara att läsa innantill, så ser man att sammanhanget är ett annat än vad tycks utgå ifrån. Ta bara meningen just före det du citerar i Dagen-artikeln. Jag citerar också på engelska. Du citerar ”I do not wish to be king etc.” Innan skriver samme författare: ” How, then, shall I admit this nativity according to Fate, when I see such managers of Fate? “ Sammanhanget är ett annat. Tatianus adresserar inte pacifism. Du absolutifierar hans yttranden, som om det handlade om något helt annat än vad det faktiskt gör.

Utifrån en vanlig tolkningsmetod, som bl. a. går tillbaka på Quentin Skinner, bör man också se varje text som en handling utifrån ett sammanhang, som gör texten/handlingen i sig begriplig. Detta sammanhang skulle ju kunna vara att den motsatta hållningen till såväl Tatianus och Tertullianus var den vanliga i den kristna kyrkan. Eller menar du att de bara skulle upprepa de hela kyrkan redan stod för? De tidiga exempel på inställning till stat och våld, som du refererar, bör också i min mening kontextualiseras. Utan sammanhanget med den romerska militärdiktaturen, som krävde lojalitet och dyrkan av kejsaren blir de kristnas inställning svårbegriplig. I ett helt annat sammanhang, låt oss idealisera ett bara för exemplets skull, ta kristna presbyterianer i 1600-talets New England, skulle det vara absurt att hävda att kristna inte ska vara en del av den politiska makten, eftersom det var just kristna som byggde samhället och organiserade staten. Att hävda utifrån Tertullianus att det skulle vara fel i alla lägen och i sig att vara en del av den politiska makten blir, som jag ser det, absurt.

Så det krävs långt mer av minutiös argumentering för att leda dina teser i bevis. Du menar uppenbarligen att andra redan har gjort detta, men då åligger det ju dig att visa det och kunna försvara det. I din tidigare bloggpost ”Tertullianus och militärtjänsten” ta du ju upp författaren Morey som problematiserar Tertullianus inställning och menar att den inte är genuin pacifism. I slutsatsen landar du till synes godtyckligt på en annan slutsats, men jag kan ju inte med bästa vilja i världen säga att du skulle ha visat det. Du bara stöder Cadoux.

Vad gäller frågan om Tertullianus pappa var centurion, så backar jag lite. Är hellre agnostiker här. Du skriver dock att jag hävdade något felaktigt när jag skrev så. Hur kan du veta det? Tänk om det finns goda skäl att lita på Hieronymus? Att han levde två hundra år senare har ju inte nödvändigtvis något med tillförlitligheten i vad han skriver att göra. Nej, här tycks du lita alldeles för mycket på Barnes.

Så vad gäller hjärtats inställning är vi således oense. Jag kan hålla med om att den inställningen kan rättfärdiga på ett felaktigt sätt ekonomisk ojämlikhet, men vår Herre ser detta och avgör.

Märker för övrigt att min diskussion blir mer och mer med dina auktoriteter än med dig, dvs. med Sider, Cadoux m. fl. Eftersom jag inte har deras arbeten framför mig här kan jag heller inte granska deras referenser och citat av kyrkofäderna. Misstänker dock att en bristfällig kontextualisering gör att de beskriver skillnaden före och efter Konstantin. Men för min del är det blott en misstanke och inte en slutsats.

För övrigt liknar din inställning den som Amish people eller rent av Jehovas vittnen har. Du vill underordna dig överheten, men du anser inte en sådan överhet kan vara kristen (vad gäller individerna). Så kristna ska således lämna det politiska fältet fritt för andra. Delar inte den ståndpunkten, men det torde ju ha framgått, så eventuella läsare får avgöra vad som verkar bibliskt och rationellt.